Ensamkommande Barn i Nätverkshem: Erfarenheter från projektet Access

När barn kommer till Sverige utan vårdshavare placeras de ibland hos släktingar, vänner eller bekanta. De vuxna i hemmet kan vara personer barnet känner väldigt väl, medan det ibland är personer som barnet aldrig har träffat tidigare. Boendeformen kallas bland annat för nätverkshem.

Många barn och vuxna runt barnen har signalerat att de inte alltid har det bra i sina placeringar. Det kan exempelvis bero på social isolering, trångboddhet, brist på stöd, utnyttjande och andra former av utsatthet. Barnen har svårt att komma till tals i frågor som rör dem och på många områden riskerar de att inte få samma möjligheter och förutsättningar som andra ensamkommande barn. Rättssäkerhet och uppföljning brister i flera avseenden bland annat för att det personella och ekonomiska stödet kan variera beroende på var i landet barnen placeras, vilka resurser den lokala socialtjänsten har, vem barnen bor hos eller vem som är deras gode man. Även förutsättningarna i nätverkshemmen varierar där det finns nätverkshem som fungerar bra medan andra behöver stödinsatser. En del nätverkshem är direkt otrygga för barnen.

Ensamkommande barn i nätverkshem riskerar att missgynnas och fara illa på grund av luckor i samhällets stöd- och skyddsfunktioner. Luckorna beror bland annat på att de rutiner som används inom myndigheter och mellan dem inte alltid är anpassade efter de förutsättningar och behov som ensamkommande barn i nätverkshem har. Ett annat problem är att ingen tar ett helhetsgrepp i frågan och att det saknas ett tydligt utvecklings- och samordningsansvar.

Flera förbättringsområden har identifierats, exempelvis behovet av att anpassa rutiner och arbetssätt, ta fram statistik och arrangera direkta stödinsatser för både barnen och de vuxna i nätverkshemmen. Det finns idag ett antal goda exempel på åtgärder och lokala kompletterande insatser som kan bidra till förbättring för barnen.